Den gulklädda tomtens historia

DEN GULKLÄDDA TOMTENS HISTORIA BÖRJAR

DEL I

Det var en gång en gulklädd tomte. Den här tomteflickan var annorlunda än andra tomtar som i sina röda och grå kläder utförde sina hektiska sysslor varje dag. Den gulklädda tomten föredrog att utforska den mystiska skogen, dess gömställen och hemliga stigar. Hon hoppade längs labyrintaktiga skogsstigar som följde Lapplands mäktigaste och vildaste flod. Tomteflickan tog ut en björknäverskopa ur fickan – Lippo – och sänkte den i den starka och vilda strömmen för att fånga virvlarna i skopan. Vattnet lugnade sig i Lippo och den gulklädda tomten bar skopan försiktigt genom skogen, djupt in bland träden tills hon kom till de gamla stenarna. Där reste sig en sten över alla andra – heliga Seita. Den gulklädda tomten hällde den vilda flodens pärlande vatten på Seita-stenens grova yta och en konstig sak hände – stenen öppnade sig med ett dån och började berätta om gamla visdomar för tomteflickan.

 

Den gulklädda tomten lärde sig mycket av Sejte-stenen!  Sejte berättade om skogens djur och växter. Den berättade om Lapplands örter och björkarnas eget kraftpaket som växte under midnattssolen, sprängtickan. Sejte berättade om trädens hemliga kraft, hur te på sprängticka ger de som dricker det ett långt och friskt liv och hur man får energi och kraft genom att krama ett gammalt trä. Den gulklädda tomten fick också höra historier om jordandar, underjordiska varelser som gladde sig när man gick genom skogen skrattande och med lätta steg. Men om man gnällde och betedde sig dåligt gjorde det ont i deras känsliga öron och de kom upp på jordens yta, arga på de som störde dem. Seita berättade om invånarna i skogen, såsom renar, som i slutet av sitt liv erbjuder mat och värme till människorna i Lappland, och hur människorna i sin tur behandlar dem med respekt och låter dem springa fritt. Tomteflickan fick höra allt om norrsken, gnistrande ljus, som flammade på himlen i norr. Hon fick höra om de ljusa sommarnätterna när solen aldrig går ner, utan lyser upp nordens korsningar med ett oändligt gyllene ljus. Sejte berättade också om den långa vinterns polarnätter, när solen aldrig går upp och livet saktar ner naturligt … När stenen stängdes igen gick den gulklädda tomten tillbaka till floden, såg de kraftiga strömmarna, och gick för att träffa sin mormor, Ämmi.

 

Ämmi var Tonttulas mest älskade och välkända tomte. Hon hade en orange skjorta och var 308 år gammal. Ämmi hade en lång knotig käpp som var dekorerad med glittrande stenar från Lappland. På änden av käppen lyste en kristall som Ämmi kallade sitt tredje öga. Hon berättade för den gulklädda tomten hur alla har ett tredje öga bara man lär sig att använda det. Den gulklädda tomten förstod att det tredje ögat hjälpte henne att se saker som man inte kan se med ögonen och att höra saker som man inte kan höra med öronen. Som avlägsna osynliga budbärare som berättade för Ämmi när gäster skulle anlända. Då skulle man se till att det fanns kaffe och mat på bordet. Främlingars vibrationer skilde sig från de som bodde i Tonttula, och Ämmi kunde känna besökarnas vibrationer från långt håll. Ämmi lärde också tomteflickan en massa andra saker, som hurudan energi som flödar i världen. Hon berättade om jordens, luftens, vattnets och eldens energi. Och hur resten av världen påverkades av den femte energin, pengar, som rörde sig nervöst runt och alltid letade efter nya vägar. Ämmi lärde också tomteflickan besvärjelser som hjälpte henne att hålla sig frisk och säker vart hon än gick. Den gulklädda tomten kände sig säker i Ämmis varma hörn, i den breda soffan där hon fick sova och drömma. Och när Ämmi var upptagen med att sticka yllesockor, som samlades i stora högar i stugan, gick den gulklädda tomten för att besöka sin farbror, Seglare-Smed tomten.

 

Seglare-Smed var längre än alla andra tomtar. Han var Tonttulas favorittomte. Det fanns en gammal resväska i hans stuga som han tagit med sig över världshaven. Det fanns många dekaler på väskan och många från världens stora städer. Seglare-Smed berättade historier om de sju kontinenterna för den gulklädda tomten, om fantastiska hav, om människor han hade träffat, och om många av världens underverk som han hade sett på sina resor. Han tyckte också om att berätta historier om Lapplands djur som han var mycket fäst vid och det var därför han alltid ville återvända tillbaka till Norden från sina resor. Han berättade om den vita kaninen, Jannis, och om andra vilda djur som renar, vargar, rävar, lodjur och björn. Så stora djur var snälla och ingen kunde göra dom arga. Deras ögon glödde i den mörka skogen i Lapplands arktiska kalla luft. Det var också Seglare-Smed som berättade om skogens tron, Karhu-stolen, där tomteflickan satt och drömde om sin framtid och om vad hon skulle bli när hon växte upp.

 

På tomteflickans födelsedag – när hon fyllde 50 år – satt hon i Karhu-stolen som hennes farbror hade gjort och funderade över sitt liv. Hon mindes allt vad som hade hänt och undrade vad framtiden skulle medföra. Hon funderade om det var dags för henne att lämna Tonttula ett tag och resa ut i världen för att leta efter andra barn att lära känna. Hon funderade ofta om hon skulle passa in tillsammans med de andra. Leker barnen samma lekar som tomtarna? Och beter sig vuxna på samma sätt? Och vad för slags djur skulle det finnas i människobarnens värld? Är de likadana? I samma sekund fattade den gulklädda tomten sitt beslut – hon skulle resa ut i världen! Hon sprang så fort hon kunde genom skogen till Seglare-Smeds stuga och bad att få använda sin farbrors resväska på sin resa. Farbrodern var förtjust över tomteflickans plan: ”Naturligtvis får du låna min väska! Kom sedan tillbaka och berätta om allt som du hittade i världen!” Tomteflickan tog väskan och skyndade till Ämmi för att berätta om sina planer. ”Vilken fantastisk nyhet!” Ämmi slog ihop sina händer. ”Jag packar omedelbart ner rensmörgåsar och ger dig en flaska med frisk skogsluft som du kan lukta på när du befinner dig långt hemifrån. Du kan också behöva trollpulver med dig på resan, sprängtickste, din Lippo-kopp och naturligtvis torkade blåbär. Glöm inte heller anteckningsblock och penna så att du kan skriva ner allt du lär dig och sedan berätta åt oss när du återvänder.” Sedan vände sig Ämmi om för att titta noga på tomteflickan:” Och kom ihåg min kära flicka, allt är inte bara ljus på din väg, där finns också skuggor.” ”Vad menar du?” frågade tomteflickan förvånat. ”Solen skiner inte alltid,” svarade Ämmi. ”Se upp för Avariti, den mörka kraften, som tittar på oss från andra sidan floden. Han tål inte för mycket lycka. Mitt tredje öga varnar att han kan följa efter dig. Var försiktig och kom ihåg att hålla utkik efter Avariti!” Den gulklädda tomten lovade att vara försiktig och började gå. Ämmi satt i sin gungstol och fortsatte att sticka yllestrumpor. Hon kastade en blick i hörnet där sockhögen blev allt högre.

 

DEL II

 

Och så skyndade sig den gulklädda tomten över gården och hoppade upp på Jannis, den stora vita kaninens, rygg. Snart skuttade de fram på slingrande skogsstigar och över kuperade mossor. När de lämnade skogsgränsen skyndade de sig längs Finlands raka landsvägar hela vägen till hamnen i Åbo. När de flög fram som vinden märkt emellertid inte tomteflickan Avariti som hade tagit formen av ett svart slott. Han följde dem noga under hela resan från himlen, högt över trädgrenarna.

När den gulklädda tomten kom till hamnen hoppade hon upp på däcket till en oceanångare och gömde sig under däcket i ett mörkt hörn i en av fartygets lastlådor av trä. Hon märkte inte att en svart fågel landade på fartygets mast och satte sig för att vänta.

När tomteflickan vaknade hade fartyget anlänt till hamnen i London. Hon lyfte upp trälocket och hoppade ur fraktlådan och gick mot staden. Hon blev förvånad över folkmassorna. Alla såg ut att ha bråttom någonstans. Tomteflickan studerade sin morbrors resväska. På den ena sidan fanns en bild av ett stort palats. Hon gick på jakt efter den stora byggnaden på bilden och fann den. Där var det, Buckingham Palace! Tomteflickan såg de höga murarna och letade efter ingången till palatset.  Kanske hon skulle kunna smyga in någonstans. Murarna var emellertid för höga och det fanns ingen öppning där hon skulle ha kunnat ta sig in. Plötsligt mindes tomteflickan hur Potatis-Tomten hade gett henne magiska potatisar att packa ner i kappsäcken. Hon öppnade väskan, tog ut potatisarna och lade dem på marken vid foten av muren. På ett ögonblick hade den magiska potatisen grävt en tunnel till henne genom vilken hon kunde krypa in till palatsets borggård. På insidan såg hon en enorm gräsmatta där en ung flicka satt på en rosenröd filt. Det måste vara en prinsessa, hon såg precis ut som en! Den gulklädda tomten gick över gräsmattan och när hon kom till filten gav prinsessan henne en undrande blick. ”Varifrån kommer du?” frågade hon. ”Jag kommer från Lappland, ” svarade tomteflickan. ”Vem är du? ” ”Jag är en prinsessa,” svarade prinsessan,” och en dag kommer jag att bli drottning.  ” ”Vad kommer du att bli när du blir stor?” ”Jag är en tomte,” svarade den gulklädda tomten. ”Nu har jag gul rock, men jag hoppas att den blir orange när jag blir stor.” Och så fortsatte de att samtala och prinsessan berättade om sitt hemland England, Skottland, Wales och Irland. Och tomteflickan berättade historier från Lappland och om Tonttulas gömställe, en plats där människor aldrig varit. Prinsessan hade en teservis på filten, ”Kinesiskt porslin,” berättade hon. Den gula tomten bjöd prinsessan på sprängtickste i de vackra porslinskopparna och prinsessan gav en kopp till tomteflickan som gåva. Prinsessan suckade drömmande. ”Åh, det skulle vara roligt att kunna besöka ditt underbara land någon gång!” Tomteflickan svarade: ”Naturligtvis är du välkommen och ta med dig alla dina vänner också.” Sedan packade den gulklädda tomten den kinesiska tekoppen i sin resväska, vinkade adjö och gick över gräsmattan till muren. Hon kröp genom tunneln till den andra sidan och fortsatte sin resa mot nästa äventyr. Hon skulle resa till Kina!

 

När den gulklädda tomten kom till Kina såg hon en helt ny stad, Peking. De enorma husen av stål och glas var skyhöga, de verkade sträcka sig ända till molnen och man såg inte längre de översta våningarna. Tomteflickan upptäckte en glasbyggnad med en skylt som sa ”Hiss till takträdgården”. Tomteflickan var förtjust över tanken att få se trädgården och gick in i hissen och tryckte på den översta knappen. Glashissen åkte högre och högre upp tills den slutligen stannade på 54:e våningen och dörren öppnades. Hon klev ut och såg en liten pojke i trädgården. Pojken stod på en liten bro där det växte underbart vackra blommor, tulpaner. Den lilla kinesiska pojken höll något i handen, vad var det? Den gulklädda tomten gick fram till pojken och frågade: ”Vad är det där?” Pojken svarade: ”Det är en surfplatta naturligtvis!” Pojken visade tomteflickan vad man kunde göra med den: söka information, spela spel och skriva saker i minnet. Den gulklädda tomten visade sin egen vackra anteckningsbok och penna som hade gjorts av trä, bark och kol från Tonttulas skog och dit man graverat mystiska symboler. De bytte minnesanteckningsinstrument men även berättelser från sina egna hemländer och familjer och platser där de hade växt upp och lekt. Slutligen sa den lilla kinesiska pojken hänfört: ”Jag tycker det skulle vara underbart att komma och besöka ditt magiska land, där sommarnätterna är ljusa och vinterdagarna oändligt mörka!” Och tomteflickan sa: ”Självklart! Du är välkommen och ta med dig alla dina vänner också.” Sedan satte tomteflickan den nya metalliska minnesboken i sin resväska, vinkade adjö och åkte ner med hissen igen för att fortsätta sitt äventyr till nästa land.

 

Och så fortsatte resan. Den gulklädda tomten såg alla världshav och alla kontinenter i världen. Hon såg fantastiska städer och träffade människobarn från många, många länder.  Till slut hamnade hon i Japan vid den tiden på året när körsbärsblommorna, Sakura, lyste vita och ljusröda. Hon såg att någon tog en tupplur under körsbärsträdet. Det är ju en tomtepojke! Plötsligt kom hemlängtan över henne. Hon mindes allt i Tonttula: hennes älskade skogsstigar och alla tomtar och skogsdjur som var så viktiga för henne.  Hon rusade till den sovande tomten och skakade honom tills han vaknade: ”Du är ju en tomte!” Pojken gnuggade sig i ögonen. ”Jag är en luffare. Mitt namn är Akira, ” svarade han.” Men du ser ut som en tomte!” insisterade tomteflickan. ”Kanske jag någon gång har varit tomte,” svarade Akira tvekande. Tomteflickan blev hänförd: ”Kom med mig till min hemby, Tonttula, där träffar du också alla de andra. Jag tror att det är dags för mig att avsluta min resa och åka hem.”

Och så berättade tomteflickan allt om sitt hemland och tomternas hemliga land och om alla underbara platser dit hon rest. Och under tiden som den gulklädda tomten berättade sina historier, kände hon hur entusiasmen och förståelsen växte i henne, hon hade hittat något mycket speciellt på sina resor. Något skakades om djupt i hennes hjärta som sedan öppnades. Hon hade hittat sin egen inre tomte.

 

”Kanske,” sade hon andfådd av upplevelsen till sin nya vän – en japansk luffare som kanske var tomte – ”kanske, när alla världens barn och deras föräldrar reser till mitt land, kommer de också att kunna hitta sin egen inre tomte.” Och så reste de två över havet hela vägen till hamnen i Vladivostok i Ryssland. De färdades över sibiriska isiga och öde bergsvägar tills de nådde de gröna skogarna i Finland. De reste norrut längs breda och raka vägar tills de nådde Lappland på slingrande skogsstigar. Och slutligen, när de kom fram, stod de på toppen av berget och tittade ner mot Tonttula, tomtarnas och jordandarnas hemliga land.

 

DEL III

Alla tomtar i Tonttula blev glada när de såg den gulklädda tomten och hennes nya vän Akira, en japansk luffare som såg ut som en tomte.  De frågade vilka platser som tomteflickan hade besökt och vad hon hade sett. Och var hon hade funnit sin vän? Den gulklädda tomten berättade allt om sina resor, om alla världens under som hon hade sett och alla historier som hon hade hört. Och hur hon, när hon hade berättat om allt detta till Akira, hade förstått att hon hittat något mycket speciellt på sina resor; vägen hem och vägen till sig själv. Hon berättade också hur hon skulle vilja att världens barn och vuxna fick uppleva samma sak genom att resa till tomtarnas hemliga by. På så sätt skulle alla familjer bli större och deras ögon skulle öppnas så att de också skulle kunna hitta sina egna inre tomtar! I början var invånarna i Tonttula mycket skeptiska, men Ämmi, Seglare-Smed, Potatis-Tomten och några andra sade: ”Vi måste ta emot dem med öppna armar.”  Och så beslutade de.  Det blev en intensiv aktivitet i Tonttula: städning, renovering och olika typer av förberedelser för att ta emot gästerna. När allt äntligen var klart inför de första människogästerna var alla trötta men glada – alla såg så vackert ut.

 

Trötta gick tomtarna till sängs och sov lugnt till morgonen.  När de vaknade på morgonen till tuppens galande hände något som de inte hade förberett sig inför. De hade glömt bort Avariti! Den gulklädda tomten hade glömt bort Ämmis varning. Avariti hade följt henne hela vägen och lyssnat på hur hon hade berättat om sina planer för sin japanska luffarvän Akira. Avariti tolererade inte sådan lycka och en svart fågel hade flugit fram och tillbaka till den andra sidan av floden, till sitt eget mörka rike. Där hade Avariti förberett en besvärjelse som förhindrade att någon kunde in till Tonttulas gömställe, och lämna det. Och värst av allt, han hade avkunnat en besvärjelse över Ämmis tredje öga. Kristallens glöd hade slocknat och blivit helt svart.

 

Tomtarna höll omedelbart ett krismöte i Norrskenskåtan. De funderade desperat hur de skulle kunna lösa denna fruktansvärda situation. Ingen verkade ha något svar tills Potatis-Tomten föreslog:” Vad händer om jag hämtar mina bästa magiska potatisar och sätter dem i marken så att de kan gräva en tunnel, precis som de gjorde åt den gula tomten till Buckingham Palace?!” Han fortsatte: ”Kanske Avaritis besvärjelse inte når under marken utan bara i luften, ovanpå marken!” De skyndade sig att hämta den bästa magiska potatisen som Potatis-Tomten sedan satte i marken och såg till att de grävde en stor tunnel som skulle släppa alla ut och in. När de första människogästerna anlände välkomnades de sedan vid öppningen till tunneln som ledde till det hemliga landet, Tonttulas gömställe. Alla var lättade och lyckliga.

 

”Men det återstår fortfarande en sak,” påminde den gula tomten, ”Ämmis tredje öga är fortfarande mörkt.” Hon bad gästerna att hjälp så att de skulle få det att lysa igen. ”Men vad kan vi göra för att hjälpa?” frågade gästerna förvirrat. ”Kanske,” sade den gulklädda tomten, ”kanske om ni besöker alla våra hus och även besöker vår mäktiga skog, ser och upplever ni saker som får Ämmis tredje öga att börja lysa igen.” Och det gjorde gästerna. De upplevde och såg saker som de aldrig gjort tidigare. Var och en av den fick dessutom en liten amulett som de bar i sina händer. Alla människors glädje och förundran flödade in i amuletterna vilket fick dem att vibrera. När gästerna till slut kom till Ämmis hus, släppte de sina amuletter vid Ämmis knotiga käpp och något fantastiskt hände – den började lysa igen.

 

Alla blev glada och Ämmi tackade gästerna varmt. Den gulklädda tomten sa: ”Ni är alltid välkomna tillbaka, när som helst under våra åtta årstider. Och när ni återvänder till era hemländer, se upp Avariti eftersom de mörka krafterna kan vara fulla av överraskningar. Men framför allt, ta hand om er inre tomte. Den lyser upp era hjärtan och skyddar er från skuggor.”

Sedan vinkade hon adjö och gästerna åkte iväg. Och djupt i deras inre kände några av dem hur något vibrerade och öppnades …

 

Den gulklädda tomtens berättelse fortsätter i Tonttula.  Där kan du höra vad Seita-stenen lär tomten. Du kommer att lära dig att leva i harmoni med naturen. Bekanta dig med Siare-Tomtens visdomar. Och mycket mer.

 

 

©Hullu Poro Oy

Från det ursprungliga engelska ljudet till finska Anne Lukkarila